Läkare på läkare

I morse efter all sömn var det dags att bege sig läkaren igen. När denna insåg att jag även träffat en läkare under gårdagen frågade han varför inte gårdagens läkare kunde göra det arbete jag nu sökte för.

- Ja, akuten har som policy att inte skriva ut recept eller sjukskriva för längre tid än en vecka. Svarade jag.

Läkaren på vårdcentralen tyckte detta var konstigt och jag kan väl inte annat än att hålla med. Resurs slöseri på hög nivå! Jag fick i alla fall det recept och intyg som jag skulle ha. Dessutom tog dom blodtrycket på mig och till min belåtenhet blev trycket 105/75. Så bra blodtryck har jag nog aldrig haft.

Under dagen har jag inte haft samma känsla överhuvudtaget som jag hade igår så jag förmodar att den ångest spiralen jag satt i är bruten. Men gårdagen gav mig ändå en stor tankeställare. Jag har återigen inte sett mitt mående speciellt allvarligt utan trott att jag snart kunde återgå till arbete.

Men igår insåg jag att psyket och själen ingår i vår hälsa och att man lätt kan hamna i situationer där man oerhört dåligt. Därför tar jag nu till mig läkarnas förmaning om att ge detta den tid som behövs och även stanna hemma och ge själen lugn och ro. Jag lär vara hemma den närmaste månaden...

Sleeping like a baby!

Igår gick jag och la mig strax innan klockan 18 och jag somnade direkt, när jag vaknade och tittade på klockan så var den 07:05! Jag har alltså sovit i 13 timmar inatt! Och det skönaste av allt, det är helt tyst i mitt huvud! Inga tankar alls, så härligt! Jag inser ju nu hur viktig sömn är. Inte bara för mig naturligtvis utan även då man befinner sig i "normalläget".

Nu på morgon bär det av till en läkare igen. På psykakuten igår hade man vissa regelverk som man följde. De skrev bland annat inte ut recept utan man fick bara några tabletter med sig i handen så man klarade sig till att komma till "sin" läkare eller mottagning. Man skrev heller inte ut läkarintyg för längre tid än en vecka. Så nu måste jag gå till vårdcentralen, till en läkare som kan hjälpa mig med detta. I handen till dagens läkare har jag en remiss från gårdagens psyk läkare så det borde inte bli några problem.

Igår var mitt blodtryck jättehögt med! 160/120 är inget bra tryck, speciellt inte då jag redan medicinerar emot högt blodtryck. Så jag skall be dom ta mitt tryck idag med så får vi se hur det står till med det idag.

Biverkan kulminerar

Nattens brist på sömn samt morgonens mörka tankar ledde till slut i att jag idag fick en svår ångest. Såpass svår att jag fick inställa psykolog besöket och istället åka till Östras Psyk akut. Hur jag än gjorde så kunde jag inte bryta ångesten. Jag försökte med de lugnande tabletter jag hade men de hjälpte inte ett dugg eftersom min kropp verkade ha vant sig vid dom. Ångesten tog allt mer över min kropp och jag började att darra okontrollerat.

Väl uppe på akuten fick jag en annan typ av lugnande tablett som kunde bryta ångesten. Jag fick reda på att min ångest var en vanlig biverkan från den medicinen jag äter. Läkaren ville lägga in mig på sjukhuset tills man fått ordning på dosen av min medicinering men jag vägrade bli inlagd. Istället fick jag nya lugnande tabletter samt ett sjukintyg så bar det av hemåt igen. Min ordination var också att sova mycket för just sömn ger kroppen möjlighet att "ta hand om biverkan" på ett bättre vis.

Jag insåg med att det säkert kommer ta tid innan jag kan börja jobba igen. Läkaren på akuten menade att en månad hemma var en rimlig tid. Men till att börja med så har jag nu i alla fall intyg för denna veckan.

Nu har jag nyss kommit hem och tröttheten har flugit på mig, inatt kommer jag sova tidigt och en sådan här dag vill jag inte uppleva igen.

I kärnan av en kris

Michael Jackson gjorde det i somras, Patrick Swayze gjorde det nyligen, Micke "Svullo" Dubois gjorde det 2005. Nu har även Ulf Larsson gjort det. Ni undrar säkert vad! Jo, dom har alla gått över till andra sidan, genom tunneln. Dom har fått frid!

I mitt egna huvud tänker jag nu så mycket existentiella tankar. När jag läser om någon som dött blir jag avundsjuk på denna personen. Jag vill också ha tyst i mitt huvud, att få frid. Det säger en del om hur jag ser på mitt egna liv och om hur jag mår . Jag inser att det låter helt sjukt men samtidigt sant.

Det paradoxala i min situation är att samtidigt som jag känner att min telefon är tyst, och det känns som ingen bryr sig, så vill jag samtidigt ha lugnt och ro. Jag upplever nu den svåraste krisen i mitt liv, det är helt klart för mig och jag har precis klivit in i den och befinner mig inne i kärnan. Jag famlar runt där inne utan att hitta någon utväg. Jag är vek och svag, orkar inte leta så länge till efter utvägen. Trots medicinering och ECT mår jag fortfarande på detta vis. Igår stoppade jag i mig så mycket lugnande tabletter som jag vågade, men utan att känna någon lugnande effekt. Vad händer med mig? Jag vet inte! Kanske det är en bieffekt av min medicinering, kanske är det så att den inte har någon effekt? Hur vet jag?

Till dig som läser är detta ett tillstånd jag inte skulle önska min värsta ovän. Jag skulle mycket hellre gå igenom något mer fysiskt problem. Det känns nästan som det syns på mig utanpå nu, att alla tittar på mig och tycker jag är besvärlig och jobbig.

Vi får se vad som händer i eftermiddag, då skall jag till min psykolog, inte för jag tror att han kan "prata mig till rätta". Men kanske han kan ge mig råd om vad jag skall göra...

Frizon i två minuter

Inatt har jag bara sovit 4 timmar, min oro inombords har hållit mig vaken. Vad jag är orolig för det vet jag egentligen inte. Det är bara en känsla jag har, en jobbig känsla. När jag vaknade för en stund sen så tog det kanske två minuter innan jag kände att den känslan infann sig igen. Dom två minuterna kändes som en underbar frizon. Tänk om det alltid kunde vara så "tyst" i min skalle och medvetande.

Min matlust har försvunnit igen. Jag känner tomheten i magen men känner ingen hunger. Om jag trots allt äter så smakar maten mig inget och jag får nästan lust att spy. Enligt läkaren är detta tydliga depressions tecken. Tyvärr tycker jag min resa emot ett bättre mående just nu går baklänges. Denna veckan har hittills känts jobbigare än förra veckan. Jag skar upp en sallad igår och då kände jag hur jag skakade i hela kroppen. Jag förstår inte varför men så är det.

Men en sak som glädjer mig mycket är att min son på fredag sticker ner till Barcelona i några dagar för att titta fotboll. Han är ju ett stort fotbollsfan, både när det gäller att titta och spela själv. Och nu skall han på plats få uppleva sitt favoritlag FC Barcelona spela där nere. Att han kan få känna sig glad och lycklig glädjer såklart även hans pappa. Han är ju det enda jag har!

Du vet väl

att du kan prenumerera på denna bloggen? För att göra det så behöver du en RSS Feed Reader.

En gratis sådan finns att ladda ner på:
http://www.feedreader.com/releases/FeedReader314Setup.exe

Installera programmet och sedan lägger du in RSS kanalerna.

Adressen för Nya Inlägg:
http://steffman.blogspot.com/feeds/posts/default

Adressen för Nya Kommentarer:
http://steffman.blogspot.com/feeds/comments/default

Varje gång jag skriver nått nytt inlägg här i bloggen eller om någon kommenterar ett inlägg så får du ett meddelande om det och kan gå in och läsa direkt i Feed Readern.

Sjuk sjukvård

Jag behöver ett läkarintyg gärna denna veckan och för det behöver jag ju komma till en läkare. Jag går hos en läkare på den psykologiska mottagningen i min kommun så jag ringde naturligtvis dit. Sköterskan som svarade att dom inte har någon tillgänglig läkare under 14 dagars tid nu framöver eftersom dom endast har hyrläkare där så hon hänvisade mig helt enkelt till den vanliga vårdcentralen. Suck!

Så nu får jag möta ytterligare en läkare som inte är insatt i mitt fall och ej heller har tillgång till mina journaler. Enligt sköterskan på psykmottagningen trodde hon inte det skulle vara några problem men det återstår att se. Min vårdcentral ringde mig en stund efter det att jag kontaktat dom och jag fick en läkartid på onsdag. Varför skall allt vara så krångligt?

På jakt efter läkarintyg

Som jag skrev innan var jag hemma förra veckan på grund av att jag psykiskt dåligt igen. Denna gången vet jag inte om det är på grund av biverkningar av min medicin eller och det är en tillbakagång i förbättrings processen. Det är ju ganska vanligt att man pendlar fram och tillbaka. I mitten av förra veckan kändes det någorlunda ok nån dag men så kändes det återigen värre.

Idag känner jag stor oro i kroppen och just nu en inre stress för att få fram ett läkarintyg som jag måste ha från och med idag om jag skall fortsätta vara hemma. Ringer den psykologiska mottagningen men deras telefon tid öppnar inte förräns klockan 10. Ja sådan stress är det väl kanske inte men det vore bra om jag kunde få kontakt med min läkare för jag vill prata lite med honom om mina mediciner för jag tycker inte dom gör någon verkan. Intyget kan ju lika gärna skrivas vilken dag som helst denna veckan.

Angående min blogg hade jag ju tänkt ta en längre paus men viljan av att skriva av mig blev för stor. På något vi fungerar ju det som mitt "andningshål" där jag har möjlighet att skriva och bearbeta saker och ting. Att sedan få kommentarer ifrån mina läsare är ju dessutom en stor bonus.

Dagens status

Sitter här på söndagskvällen och försöker titta på TV. Det går inget vidare. Jag har svårt för att koncentrera mig. Den senaste veckan har jag vart hemma på grund av biverkningar av den medicinen jag äter. Förutom biverkan så har tyvärr effekten av tabletten uteblivit än så länge. Jag har dessutom i två omgångar höjt dosen för att få önskad effekt. Jag känner att även effekten av min ECT behandling håller på att försvinna och där bakom lurar de hemska tankarna igen. Nu känner jag att mina lugnande tabletter inte fungerar längre och jag vill inte överdosera heller eftersom det handlar om ganska starka tabletter som dessutom är vanebildande.

Jag känner mig verkligen inte tillfreds med min situation. Inför mina arbetskamrater så har jag dåligt samvete för att jag är borta så mycket och inför mina medmänniskor känner jag mig värdelös. Inte speciellt många känner till hur jag verkligen mår. Möjligen vet min mamma, men inte så många fler.

Jag tänker en del om vad jag och psykologen har pratat om och jag känner att våra samtal inte riktigt varit relevanta om mitt mående utan endast rört sig i utkanten av hur jag egentligen mår. Detta skall jag försöka berätta för honom när vi ses om några dagar.

För några dagar sedan så kändes det som om jag skulle kunna börja arbeta imorgon igen men blotta tanken att återgå imorgon får mig att bli orolig och få ångest, eller något, det är svårt att förklara. Jag känner hur min initiativförmåga håller på att försvinna helt. Jag sitter endast och tittar fram helt tom i blicken men absolut inte i huvudet. Där pågår som vanligt en hög verksamhet. Usch vad jag är trött på alla tankar.

Suck, är det på detta viset livet skall vara så vill jag inte vara med längre. Så känner jag. Jag försöker träffa andra människor men det blir bara skit av det. Det har även hänt att jag överreagerat på händelser på grund av mitt mående. Självklart ångrar jag detta idag men orkar inte ta tag i det just nu.

I had a dream, then I woke up to hell!

Till mina kära läsare!

Jag har nu bestämt mig för att ta en paus ifrån bloggandet. Inom en snar framtid kommer jag väl börja igen men just nu känner jag att det jag skriver i min blogg inte är någon rolig läsning, och alla mina inlägg har en negativ klang. Det är ingen rättvis bild av mig som person därför väljer jag att avvakta en tid med att skriva här.

Välkommen tillbaka... inom kort!

Falska människor

Ja det är bland det värsta jag vet, folk som åt ena hållet säger och beteer sig på ett vis för att sedan åt andra hållet säga tvärtemot. Alltså folk som vänder kappan efter vinden. Men även är den upplysande och den uppviglande typen. Som helt enkelt känner sig nöjda och glada och fått igång en intrig. Jag kanske har fel men i mitt liv har jag oftast träffat på kvinnliga sådana här typer. Kvinnor som ofta själva lever ett ganska ett liv utan egna skandaler och felheter. Dessa människor gottar sig ofta i andras problem eller händelser, och sprider det som en löpeld.

Jag får känslan av att dom känner tillfredsställelse av detta på något vis. Dom lever i sin egna lugna och stabila värld men petar gärna ut näsan i det som i deras öron låter smaskigt. Naturligtvis är dessa människor oerhört nyfikna, det ligger i deras natur. Hur skulle dom annars få informationen? Dom är dessutom ganska inställsamma åt det håll där dom känner att dom får mest information.'

Fy, vad denna typ av människor är ovälkomna i min samvaro!

Facebook gör oss till treåringar på nytt

Idag står en helt sann artikel i Aftonbladets nätupplaga.

Är man med i Facebook kan man läsa en massa dravel... till exempel:

Lisa klär på sig.
Lisa äter frukost.
Lisa springer till bussen.
Lisa framme vid jobbet.
Lisa förbereder sig för kundmöte.
Lisa ska snart… MEN FÖR I HELVETE LISA, sluta! Jag skiter i vad du äter till lunch.

Läs gärna vidare på:  http://www.aftonbladet.se/wendela/article5834615.ab

Jag är så trött

på att må som jag gör. Egentligen är jag ju en glad och positiv kille. Det har jag alltid varit innan. En kille som gillar att träffa nya människor och som gärna bjuder på sig själv. Jag älskar att roa andra, blir dom glada så blir jag glad med. Men så är det inte just nu, jag lever som i ett snäckskal på något vis.

Varför mår jag som jag mår då?
Ja det har jag ju funderat en hel del på. När man kommer upp i en viss ålder så är det många av oss som ser tillbaka på livet av vad man åstadkommit och hur man har det idag. Där är jag väl kanske inte riktigt nöjd, men å andra sidan är det ju historia som jag inte kan göra någonting åt. Men det är nog i alla fall grund tanken i mitt mående. Lägg dessutom till mitt krigande för min mobbade son där jag la en hel del energi. Under denna tid träffade jag dessutom en kvinna som gav mig kraft. För att göra en lång historia kort så slutade det är även i misslyckande och blev väl någonstans droppen som fick bägaren att rinna över.

Beroenden

Det står i dagens Aftonbladet om hur unga tjejer blir beroende av olika nät sajlter såsom Facebook och bild dagboken. Jag tänker tillbaka till när jag var tonåring. Ja datorer var det ju inget snack om då så sett. Men ändå fanns det saker kan hela tiden hellre gjorde istället för läxor och annat tråkigt.

Hemma hade vi en kiosk och där hade dom flipperspel, det var också här gänget samlades så gott som varje kväll. Det blev helt enkelt ett beroende att varje dag sticka dit och träffa sina kompisar och ta några spel på flipper spelet.

Enligt mig har det i alla tider funnit olika dragningskrafter. Kompisar har det väl alltid funnit men "tillbehören" så som flipperspel etc har väl under åren sett olika ut. Hur det så ut längre bak i tiden kan jag endast gissa mig till. Man kanske träffades på samma vi och istället för flipper så spelade man pottekula istället eller nått annat. Människan har alltid dragits till det hon tycker är intressant och kul. Oavsett och det är pottekula eller facebook. Möjligen gör tekniken det mer lättillgängligt att koppla upp sig emot facebook än att sätta igång att spela pottekula.

(Källa: http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article5829181.ab)

Stenen är kvar...

Andas djupt, in och ut. Det känns tungt. Axlarna känns tunga och sinnet mörkt. Det måste vara biverkningar från min medicin tänker jag. För inget nytt har ju hänt mig. Inget som borde trycka ner mig så här i alla fall. Jag har ju insett att saker och ting är som dom är och att jag får lära mig leva med det. Fast det är klart, att säga det är en sak men att verkligen lära sig det är en helt annan.

Idag är jag hemma från mitt arbete. Jag har helt enkelt tappat orken och lusten till det mesta just nu och bara jobbar på att finnas till i det lilla. Att orka åka om kring eller ringa en massa användare som har dataproblem det har jag faktiskt ingen energi till nu. Suck, det är så här som jag gör nu som man egentligen INTE skall göra. Jag isolerar mig och gör ingenting just nu. Orkar inte ens koncentrera mig på att titta på en film. Det är ju då man egentligen skall bege sig ut, ut i naturen, eller ut och springa. Man kanske har orken att arbeta men man borde försöka ta sig ut. Kanske träffa nån vän. Allt för att bryta den negativa spiralen. Jodå, jag vet! Men hur lätt är det egentligen?

Jag förblir hemma resten av veckan, sen får vi se hur jag mår sen. Idag blir det säkert inte speciellt mycket gjort heller. Min son skall gå till sin mamma det är väl dagens händelse ungefär. Men det kommer ju andra dagar denna veckan. Kanske jag skulle snöra på mig löpar skorna en dag och ut och jogga lite. Det kan väl knappast bli sämre i alla fall. Eller jag kanske skulle bege mig ut i skogen för att se om jag hittar nån svamp. Alla säger ju att det finns så mycket svamp i skogarna nu. En sak vet jag i alla fall och det är att jag tar en dag i taget! Detta är något jag får lösa själv eftersom jag försatt mig i situationen själv. Ingen annan kommer att lösa det för mig.

(Fy vilka tråkiga inlägg jag skriver, kanske skulle döpa om bloggen till SteffMans Depp blogg!)

Ekorrhjulet!

Jag blir så himla trött på mig själv. Det är lite som att springa omkring i ett ekorrhjul utan att egentligen inte komma någon vart alls. Mina tankegångar bara snurrar runt runt. Ibland känns det som om jag kommer en bit på vägen, men så ramlar jag och det är glashalt där jag befinner mig. Och så åker jag ”på rumpan” ända tillbaka till därifrån jag började. En sådan dag är tung och jag har då svårt att dölja för min omgivning om hur jag mår. Speciellt för min son. Till och med mina 2 katter känner av min stämning och är extra keliga emot mig idag.

Så vad vill jag då?
Jag vill släppa och glömma allt gammalt och gå vidare. Helt enkelt påbörja ett nytt kapitel i mitt liv. Och kapitlet skall påbörjas med ett blankt oskrivet papper och jag vill göra detta i en positiv anda och med glädje i blicken. Jag har till och med funderat på att säga upp mig på jobbet och dessutom flytta bort. De tankarna är jag inte riktigt klar med ännu men om det skulle sluta med att det behövs, då gör jag det.

Att flytta förresten, det är något jag funderat på under en längre tid. Det är väl egentligen på grund av min egen oföretagsamhet som gjort att jag bor kvar. För alla som vart där jag befinner mig nu vet att initiativförmågan blir lika med noll då man inte känner sig i psykisk form.

Just nu, just idag känner jag mig nere. Jag känner som om jag låg under en stor sten helt tillplattad så jag knappt kunde andas. Och orken tryter för mig hela tiden samtidigt som jag känner mig totalt likgiltig inför det. Jag har dubblat min medicinering, kanske det är biverkan av det eftersom jag känt samma känsla ett par dagar nu samtidigt som känslan har växt.

Om jag imorgon skulle känna samma sak eller värre ändå så kommer jag inte orka jobba, det känner jag. Min chef på mitt arbete är väl medveten om vad jag går igenom så hittills har han visat förståelse för det. Vi får se imorgon hur det blir…

Kommer ni ihåg!?

Dessa gamla barnprogram...?

Beppes godnattstund var ett barnprogram i SVT som sändes i fem omgångar, med något skiftande utformning, mellan 1968 och 1974. Den första säsongen sändes programmet i svartvitt och blev mycket uppmärksammat för sitt annorlunda innehåll. Beppe Wolgers ligger iklädd pyjamas i en stor säng, tillsammans med dockorna Hungran, Busan, Gäspan och Kraman. Sigrid sitter bredvid på pottan och avslutar alltid programmet med sin enda replik "Fäääääärdig!" som väckte den då insomnade Beppe.
(Källa: http://sv.wikipedia.org/wiki/Beppes_godnattstund)

Fablernas värld animerad nederländsk TV-serie för barn, producerad 1968–1992 och totalt omfattande 1640 avsnitt på vardera fem minuter, som vanligen innehåller en sedelärande historia. Varje episod inleds av rollfiguren Ugglan, som med orden "Simma lugnt" också avslutar programmet.
(Källa: http://sv.wikipedia.org/wiki/Fablernas_v%C3%A4rld)


Fem myror är fler än fyra elefanter är ett svenskt barnprogram från 1973 och 1975 med Magnus Härenstam, Brasse Brännström och Eva Remaeus. Programmet underhåller barnen med sketcher och sånger, där undervisning om bokstäver, siffror, lägesangivelser m.m. alltid förekommer. Fem myror är fler än fyra elefanter sändes i TV2 med start den 19 november 1973 och våren 1975.
(Källa: http://sv.wikipedia.org/wiki/Fem_myror_%C3%A4r_fler_%C3%A4n_fyra_elefanter)


Ville, Valle och Viktor var ett Svenskt barnprogram för TV som sändes första gången 1970. I rollerna Jörgen Lantz (Ville), Anders Linder (Valle), Hans Wigren (Viktor). Programmet handlade om de hemlösa artisterna Ville och Valle och den levande dockan Viktor som gav sig ut i samhället för att ta reda på hur saker och ting fungerar, till exempel hur vi tar hand om vår miljö. Ofta sökte de hjälp i boken "Farfars praktiska råd".

De tre har helt olika karaktärer, eftersom de ska föreställa tre olika människotyper; den auktoritäre, den foglige och den upproriske. Ville är den auktoritäre, han som vill bestämma. Valle är den foglige, som gör som Ville säger, medan Viktor är upprorisk och ständigt frågar "varför då?".


Vilse i pannkakan var ett svenskt barnprogram i SVT med premiär den 1 september 1975. Staffan Westerberg skrev manus och själv spelade huvudrollen. Programmet "Vilse i pannkakan" handlar om en pojke som inte vill äta upp sin pannkaka. Istället börjar pojken fantisera om de varelser som kan tänkas leva på och inuti den nu jättelika pannkakan. Vilse i pannkakan är en form av modellteater eller dockteater där pannkakan utgör den primära scenen. Den allvarliga och fantasifulla surrealismen är tämligen typisk för Westerbergs form av drama. Vissa barn uppfattade programmet som mer skrämmande än underhållande, framförallt vad gäller karaktären "Storpotäten". Under Hultsfredsfestivalen 1998 syntes den klassiska skylten "Det är ditt fel, Staffan Westerberg".

Serien har kritiserats för att vara vänstervriden, eftersom Storpotäten och kamrer Rävinge kan tolkas som representanter för kapitalismen. Detta är dock inte något bärande drag i berättelsen och det fanns många andra barnprogram under 1970-talet där det politiska budskapet var tydligare.
(Källa: http://sv.wikipedia.org/wiki/Vilse_i_pannkakan)


"Möllenöh!"
Robert Karl-Oskar Broberg bjöd på mysik & hållisång från Lattjo Bolaget Pling & Plong i The Pling & Plong show 1970.

Våldet kommer allt närmare

Dagligen läser vi i tidningar om våld och elände och naturligtvis förfäras vi av detta även om det slut blir så pass mycket att man till slut inte reagerar. Men nu verkar det som om våldet kryper allt närmre inpå oss.

För några månader sedan blev innehavaren av videoaffären rånad av ett gäng ungdomar. Dom kom in i hans kvällsöppna butik och bad att få pengar. Då han vägrade att ge ifrån sig några så tog dom upp en hammare och slog honom med. Han lyckades dock avärja dom till slut och ungdomarna flydde tomhänta.

I veckan berättade min son om sin klass kompis som var på väg hem från skolan. Vid Central stationen kommer det fram 3 stycken killar och ställer sig runt honom. De begär att få hans mobiltelefon. Han vägrade att ge dom den, då tog den ena av killarna upp en kniv. Klasskompisen reagerade då snabbt, vände sig om och rusade iväg. Killen med kniven sprang efter och högg efter honom. Efter nått 50 tal meter så gav han upp och klasskompisen kom undan med blotta förskräckelsen.

Allt oftare hör man om våld i den närmaste närheten kring där man bor eller kring sådana som man känner. Jag och sonen har pratat lite om det där, om hur man bör agera om man blir utsatt. Jag har sagt att det finns ingen mobiltelefon i världen som är såpass värdefull som ens egna liv. Så om det inte finns någon annan utväg. Ge dom vad dom vill ha. Tyvärr vill ju denna typen av killar gärna misshandla lite trots att dom får vad dom vill ha. Så mitt råd är, försök inte vara hjälte utan lägg benen på ryggen och spring därifrån det snabbaste du kan.

Min son är ganska lång och muskulös och till en viss del är det kanske inte en sådan kille dom ger sig på i första hand, men å andra sidan ser vissa killar det som en utmaning. Och är dom dessutom flera stycken så har man ändå ingen chans. Och man kan med säkerhet tro att i någon av dom attackerande killarnas ficka finns en kniv eller något annat tillhygge. Denna typ av killar är i grunden väldigt osäkra och inför sina vänner och säkert inför sig själv med så är detta ett vis för dom att hävda sig och skaffa sig respekt i gänget osv.

En gång när jag själv var nere på Mallorca och hade vart ute på nått ställe där. Av någon anledning var jag i alla fall på väg hem till hotellet gående ensam. Ut från en gränd kom säkert 10 killar utspringande och omringade mig. På knackig engelska sa den ena killen till mig.

- Give us all your money or...

Tja, vad gör man i en sådan situation? Killarna var tonåringar men eftersom dom var så många insåg jag direkt att det endast var att göra som dom sa. Eftersom kvällen var slut så var mina pengar det med, det enda jag hade var en del växel mynt kvar i mina fickor. Jag tog alla dessa och gav till killarna. Därefter tog jag chansen att sticka. Jag sprang som en idiot det futtiga 100 tals metrarna som var kvar till hotellet. För i min bakficka fanns min plånbok, och det var där jag hade dom större pengarna. Allt gick så snabbt så jag knappt hann bli rädd och jag reagerade bara enligt min egna självbevarelsedrift.

Detta var i slutet av 80-talet och idag har vi samma utveckling här hemma utanför dörren. Tyvärr!

Det visste ni inte om mig!

• Jag är en känslomänniska som oftast när jag mår bra är glad. På morgonen vaknar jag alltid positiv. Men jag kan även bli arg, väldigt arg även om det inte varar i många minuter och efteråt får jag dåligt samvete för det som jag eventuellt sagt när jag är arg och vill ställa allting till rätta igen.
  

• Börjar av 90-talet opererade jag min rygg för diskbråck, jag var 27 år då och var så illa däran att det bara var 50% chans att jag skulle bli helt återställd. Det blev jag! En av dom få gångerna i mitt liv som jag har haft tur.
  

• Vid min operation av ryggen så konstaterade man att jag hade högt blodtryck. Jättehögt blodtryck och sen dess har jag brottats med det. Emellanåt har det vart såpass högt att dom velat lägga in mig på sjukhus. Men jag har vägrat och fick därför äta betablockare som drar ner hjärtfrekvensen. Usch under den tiden tränade jag mycket och när jag åt dom så orkade jag knappt 1/3 del av det jag brukade orka. Än idag medicinerar jag emot det. Högt blodtryck är ärftlig och jag har fått det från min pappas sida.
  

• År 2004 gick jag in i den berömda väggen. Blev helt överarbetad på min arbetsplats. Det var första gången jag någon gång känt problem med mitt psyke.

• Under cirka 13 år från 15 års åldern så spelade jag trummor med lite olika band. Det var ett helt underbart intresse och vi var ute på spelningar lite runt om. Ibland funderar jag på att köpa mig ett par digitala trummor för återuppta intresset.
  

• Som barn ända upp i tonåren så tecknade jag en del. Jag tyckte det var kul helt enkelt och när min son föddes så tecknade jag en blyertsteckning av honom som jag blev väldigt nöjd med. Tyvärr verkar den vara borta idag för jag kan inte hitta den någonstans. Men med hjälp och sporrning av min arbetskollega har jag nu tagit upp målandet igen och det är något jag tänker fortsätta med till och från när andan faller på.
  

• När jag var barn var jag helt galen i djur och ville bli veterinär när jag blev stor. Jag hade katt, kaniner, möss, akvarium dessutom hämtade jag grodyngel som jag hade i ett akvarium tills det blev små grodor av dom. Ett tag hade jag en kopparorm hemma vilket var kul, speciellt när jag matade den.
  

• När jag var 14 år så blev jag full för första gången, det var hos en kompis vars föräldrar brände själva och det som vi drack var mäsk, alltså halvfärdig sprit. Usch, vad dålig jag blev.
  

• Jag har testat hasch, och vi som gjorde det hade väldigt kul när vi var påverkade. Trots det och lyckligtvis så var det inget jag fastnade för. En gång testade jag nått som bara fick mig att ramla omkull och ligga ner, jag kunde helt enkelt inte ta mig upp. Låg på mitt vardagsrumsgolv hela natten innan det släppte. Hela min lägenhet var full av vänner då men dom fortsatte in mot stan sen. Låste och slängde in nycklarna genom brevlådan. Och där låg jag som klistrad vid golvet. Efter det tänkte jag, aldrig mer! Men jag har flera gamla vänner som gjorde det och en del av dom är döda idag.
  

• Jag har suttit i fyllecell. Det slog slint en gång när jag skulle in på Centralens krog och jag var väl nått kring 22 år. På den tiden var det ett mycket bättre ställe än vad det är idag och jag började slåss med vakten. Dom tog in mig kring kl 21 och jag blev utsläppt lagom till alla ställen på stan stängde. Suck vilken värdelös kväll.
  

• Jag har gjort inbrott. kring 15 års åldern var vi ett gäng som inte hade så mycket att göra så vi gjorde lite inbrott i sommarstugor kring där vi bodde.Till slut åkte vi fast och jag minns när polisen tog oss, ringde våra föräldrar och hur pinsamt det var. Återigen tänkte jag, aldrig mer! Och så har det förblivit.
  

• En hel del av mina gamla vänner har blivit alkoholister och narkomaner och fortfarande idag sitter dom fast i skiten. Det vill säga, dom som fortfarande lever.
  

• Mitt lyckligaste ögonblick i mitt liv är när min son förlöstes med kejsarsnitt och jag som pappa kom upp med honom på avdelningen men honom i min famn. Tänk att hålla ett helt liv i sin famn!
  

Idag och när jag kom hem

Idag tog jag en massa jobb och en bil och åkte ut ensam tidigt i morse innan någon annan kommit. Jag kände helt enkelt att jag var tvungen att göra det. Jag är tvungen att anpassa mig till tillvarons förändringar. Och det gjorde jag med att åka ut ensam. Jag tog långväga jobb så det blev en del åkande. Och en del tänkande över min situation. Idag har jag funderar på allt ifrån att flytta bort till någon annan stad till att byta jobb. Något måste hända känner jag. På jobbet trivs jag med sysslorna men annars tycker jag det är rena cirkusen ibland. Och jag hatar alla dessa små påvar som kommer springande med sina bruna tungor i hopp om att få någon typ av statushöjning.

Men jag antar att det finns sådana på varje arbetsplats, men jag verkligen hatar dom. Ofta är dom dessutom inte speciellt duktiga på tekniken utan går endast på hörsägen som dom sedan gör till sin egna sak.

Det är nästan så jag funderar på att se mig om efter nått annat jobb. Jag har faktiskt redan börjat titta, tyvärr är det ju så att det oftast är 100-tals sökande på varje tjänst så det gäller att man skriver sitt cv och personliga brev på ett riktigt bra vis för att blir intressant i uttagningen.

Jag kommer ihåg en kompis till mig som hade som praxis att endast vara anställd i max 2 år för att sedan gå vidare till nästa jobb. Ja, idag är det nog inte lika lätt att göra så men jag har ju verkligen fyllt den tidsgränsen med råge.

Det är faktiskt så att jag skulle vilja flytta med. Vore det så att jag inte hade haft nått barn hade jag flyttat till en annan stad men eftersom jag har en son så funkar det inte riktigt att göra så nu. Kanske om några år då han blivit lite större.

Han kom till mig idag efter det att jag kommit hem och kom fram till mig och kramade om mig.

Så frågade han.
- Hur mår du?

- Sådär svarade jag.

- Har du det inte bra? frågade han då.

Jag kände att det blev aningen jobbigt och för ledsamt att prata om det så jag svarade.

- Förlåt min son, men jag vill inte prata om det för då blir jag bara ledsen.
Men jag känner mig så ensam och så obekväm i mitt liv. Den enda jag älskar är du! Och du är mitt allt skall du veta!

Han tittade på mig en stund och så kom han fram och gav mig en lång kram. Vilken underbar son jag har... Han känner och ser på sin pappa att allt inte är ok och då visar han verkligen att han bryr sig. Ändå försöker jag dölja för honom att jag inte har det bra, barn har en förmåga att lägga skulden för allt på sig själv och det vill jag inte han skall göra.

Nu stundar helgen, som vanligt har jag inte ork eller vilja att hitta på någonting. Sonen är såpass stor att han lever ju sitt egna liv med sina vänner. Så om jag skall göra något får det bli ensam eller med någon kompis. Och det är inte alltid så lätt att sy ihop det eftersom dom flesta har barn osv.

Men jag har bestämt mig att mer fokusera på mig själv... och försöka att inte lägga mig i andras problem eller liv. Som jag skrivit innan, målet är satt. Nu gäller det att leva upp till det på ett bra vis utan att för den skull bli dryg eller ointresserad för andra. Lätt? Nej, men jag skall försöka.

Vilken tråkig dag!

Idag har som jag skrev igår suttit inne hela dagen och arbetet. Suck var det var tråkigt, jobben trillade in ungefär i samma takt som jag av verkade dom och det kändes som man inte gjorde ett skit. Trots att jag gick för högtryck. Dessvärre strulade våra installationssystem med vilket naturligtvis inte gjorde saken bättre.

Eftersom jag inte haft någon rolig sommar och ej heller någon riktig semester så känner jag för att vara ledig. Att kunna släppa allt för ett tag och bara vara för mig själv. Hämta energi, kanske träffa lite nya bekantskaper och känna att jag lever på ett hälsosamt vis. Jag funderar på en två veckors ledighet. Det skulle inte sitta fel och då har jag efter det ytterligare veckors semester att kunna ta ut.

Jag inser saker och ting nu, att allt gjort en vändning i min tillvaro och jag inser med att jag nog inte riktigt hängt med i svängen. Idag kändes det tydligt. Jag behöver starta livet igen och köra vidare. I denna framfart, som än så länge går väldigt långsamt, är jag ensam.

Visst har jag skjutsat fart i mitt liv tidigare men denna gången har det hänt så mycket tråkigheter vilket gör det extra svårt. Men jag måste helst enkelt!

Till dig som läsare av denna blogg undrar jag, hur förändrar man sin personlighet från att vara en känslomänniska och tänkande till att bli en okänslig och otänkande person där allt rinner av som vatten?  För som det nu är så är det endast jag själv som mår dåligt av min personlighet.

En sak jag pratade med min psykolog om är att jag ofta ägnar andra mer energi än jag ägnar mig till själv. Det handlar om självkänsla! Men som det nu är så bryr jag mig väldigt mycket om dom som ligger mig varmt om hjärtat. Och ställer alltid upp om jag kan.

Min psykolog kallade mig lite av en martyr. Ja och så kanske det är... Men å andra sidan ser jag inget fel i att finnas för andra människor eller försvara de svaga. Ibland kan jag fundera att om jag ställer upp och ger energi och hjälp till någon så har jag igen det i det långa loppet. Men jag vet inte riktigt om jag sett speciellt mycket av det än, men det kanske kommer. Hittills har det bara gått såpass långt så jag själv mått  oerhört dåligt av det istället. Jag har helt enkelt förlorat all min energi. Det finns många händelser bakåt i tiden som åstadkommit detta men naturligtvis så här huvudorsaken min son och kampen för honom emot en trångsynt skola. Till slut rann min "bägare över" helt enkelt eftersom jag är en sådan person som samlar allt i en sådan. Jag vet andra som gråter ut med det samma och mår dåligt för en kväll eller nått. Sen är det borta. Sån är tyvärr inte jag...

Men det finns positiva saker med, dom som en gång betytt mycket för mig i livet kommer alltid ha sin plats i mitt hjärta. Det kan gå 10, 15 eller 25 år, det spelar ingen roll. Det finns människor från mina tonår som fortfarande ligger mig varmt om hjärtat.

Men mitt mål är nu i alla fall att försöka lägga lite med positiv energi på mig själv. Målet är det, men sen om det blir så det vet jag inte. För hur ändrar man sig och blir nått annat i 44 års ålder?

Smärta

Längst där inne i min kropp där inne finns mitt hjärta
Lever livet med stort hopp trots att där finns smärta

Tar dag för dag precis som dom kommer och går
Men medicin emot min smärta det aldrig jag får

Jag tänker på livet, funderar när det skall hända
att lyckan kommer till mig och allt kan börja vända

Jag vet vad jag kan erbjuda och jag vet vad jag vill
Kärlek, trygghet ärlighet och ganska mycket till

Kom till mig så gör jag allt för att verkligen dig visa
allt jag sagt och gjort det står jag för, vill jag bevisa

Förstår ej varför lycka skall vara så ofantligt svårt
att träffa, känna, mysa, gilla det som allt är vårt

Just nu jag känner mig som ett av alla de människoöden
där denna smärta stannar kvar och känns, ända in i döden

Dagarna går snabbt!

Dagarna går så snabbt kanske för att vi har så mycket att göra på jobbet, men jag tycker en helg går snabbt med tyvärr. Igår var jag hos min läkare och idag var jag och pratade med min psykolog. Läkaren igår var bra och vi hade lite samtal om hur jag mår och hur min medicinering fungerar. Idag under dagen kände jag inte ett dugg för att prata med nån psykolog. Jag hade helt enkelt ingen lust. Även när jag och min kollega jobbade idag så var det aningen tyst. Vi pratade inte så mycket som vi brukar nån av oss. Men jag tror vi båda faktiskt helt enkelt inte var på så stort prathumör idag. Vissa dagar emellanåt är ju sådana. Men vi har jobbat jättebra idag och fick gjort en massa. Men som sagt så var det en lite lugnare dag idag både när det gäller prat och när det gäller att skoja med varandra. Kanske vi tänkte på varsitt håll om nått eller också så var vi helt enkelt inte på tjöthumör. Det spelar egentligen ingen roll hur det egentligen var för lika gärna som vi tjötar bra ihop så fungerar det även att hålla tyst ihop med.

Så när jag väl skulle till min psykolog var jag inte på nått speciellt prathumör då heller. Men han fick igång mig i alla fall och det kändes bra att prata med honom. Åter igen fick jag vettiga svar och synpunkter på det jag hade att berätta. Den timman vi hade tillsammans gick snabbt. Idag när jag åkte därifrån så var det en del från vårt samtal som stannade kvar i mitt huvud och som jag funderar på fortfarande. Det är bra att han sår lite nya frön i min skalle. Dessutom får han mig att se mig själv på ett annat vis, får mig att känna mig värdefull inför mig själv och att jag inte bara skall bry mig om andra.

Imorgon tror jag det blir att jobba inifrån kontoret hela dagen. Det var ett tag sen jag gjorde det så det känns faktiskt helt ok trots att jag helst åker ut och rör på mig.

F-bannade virus

Under en veckas tid nu har mitt team på jobbet arbetat intensivt emot att stoppa ett virus som kommit in på ett av sjukhusen. Det har vart många nedlagda timmar både dag och nattetid i detta arbete med att få bukt med detta och trots att vi nu inte har en lavinartad attack så dyker det trots allt upp fortfarande.
Idag blev det dessutom officiellt i media om vad som händer,

http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=669&a=517473


Återigen vill jag säga till alla mina läsare av denna blogg att se till att ha ett uppdaterat virusskydd samt att alltid installera de uppdatering som varje månad kommer ifrån Microsoft!

Nät dejting större än porr!

Man kanske skulle sig en nätdejtingsida, det verkar ju vara lönsamt...

Läs gärna om denna "nya" branch på
http://www.aftonbladet.se/wendela/relationer/article5786530.ab

Behöver men vill inte...

Att i livet söka, finna och sedan behöva vända på tröskeln är verkligen inte lätt. Att stå där i dörrposten och se det fina man hittat, men inte bli insläppt. Men heller inte bort knuffad, men ändå behöva vända. Varför? Jo för att det är inte rätt tajming. Tillfälligheten ger känslan och tiden ger tajmingen. Möjligen kan man skaffa sig många kontakt ytor för att på så sätt öka chansen till en tillfällighet. Men tiden den rår man inte på!

Vet att jag kanske skriver lite kryptiskt nu men jag pratar naturligtvis om känslor. Känslor till en annan människa. Jag behöver "glömma" men har svårt för det och vill det samtidigt inte heller nånstans längst där inne. Hur gör man sådant? Hur bearbetar man sådant?

Ja, jag har kommit fram till att försöka styra känslor är omöjligt. Jag klarar varken av att frysa, döda eller svälja dom. Man får nog helt enkelt lära sig att bearbeta det och leva vidare med känslan klamrandes kvar inom sig. För nån gång så borde det ju avta. Tiden får spela sin roll i det. "Tiden läker alla sår". Eld utan bränsle slocknar ju som bekant så småningom. Och kanske kan jag samla bränsle till en annan eld vid sidan om. Huvudsaken just nu för mig är att jag gör det bästa som känns bra för mig. Att försöka tänka på sig själv lite med och ägna sig åt andra saker helt enkelt. Inom mig tänker jag "FAAAN".

Proppmätt... blä

Jag har precis ätit en sen middag ihop med min son. Vi åt stekt kycklingfilé med steka potatis (Han fick pommes frites). Vi satt och snackade och åt och till slut hade jag ätit upp min portion. Det var längesen nu jag kunde göra det, men jag gjorde det till priset av att just nu är jag sådär äckligt mätt. Usch vad äckligt det är tycker jag.

Min son satt och berättade om sin skola och det var så roligt att höra hans entusiasm kring det. Jag är verkligen glad över att det går så bra för honom. Han har genom sin nya klass fått 35 nua kompisar utspridda i stan. Och det bästa av allt är att de verkar hänga ihop på det bra vis. Kanske inte alla på en gång, men min son har hittat vänner som har hans fotbollsintresse gemensamt med honom.

Skolan dom går på verkar väldigt bra. Han trivs med lärarna och att uppgifter dom får på lektionerna läggs ut på skolans webbsida dit alla elever fått varsitt loggin. För ynka 15 kronor finns det möjlighet att äta värsta frukosten på skolan, nånting som min son börjat göra eftersom han är morgontrött. Sen äter dom ju lunch på någon valfri närbelägen restaurang och betalar med sitt "skolkort".

När han berättar om skolar så lyser det i hans ögon. Som förälder blir jag så lycklig för jag vet ju vilken helvetes tid vi haft i våras. Jag såg förresten hans gamla rektor i affären här hemma för några dagar sen. Tydligen så såg hon mig med för efter att jag tittat bort en stund var hon puts väck. Man kan ju undra vad der är för en människa som beteer sig på det viset som hon gjorde nu men även då vi hade problem i min sons förra skola. Hon var rent otrevlig att prata med! Men det ser jag som historia nu... Nu blickar vi frammåt!

Biltullar i Göteborg?

Jag fick höra att det snart var dags för Göteborg att införa biltullar så jag sitter och letar information kring det. Tyvärr har jag än så länge inte hittat något så jag inte om det än så länge bara är ett rykte eller det verkligen är sanning. Nån som vet mer?

Däremot skriver Göteborg Posten häromdagen följande:
Sedan 1960-talet har bilåkandet i Göteborg ökat med dryga 350 procent. Kollektivtrafikåkandet ligger däremot nästan på samma nivå. Nu planeras en storsatsning på kollektivtrafiken fram till 2025. Om den lyckas återstår att se.

Själv så har jag möjlighet att kunna cykla till mitt arbete så skulle det bli verklighet med biltullar så skulle det i alla fall sporra mig mera att cykla. Visst cyklar jag idag med, men inte alla dagar. Det händer ju att man skall göra något i anslutning till jobbet och då funkar det dåligt med att cykla. Men skulle det bli aktuellt tror jag att man först och främst satsar på att placera dom på infarter in till city kärnan.

Innan jag köpte den bil jag har idag så provade jag att vara billös i 2 år. Det fungerade alldeles utmärkt faktiskt. Jag cyklade eller åkte kollektivt. Det handlade bara om vana. Och faktum är att det inte tog så lång tid för än jag vant mig vid det trots att jag ägt bil sedan jag var 18 år. Det jag fick slopa var att åka iväg och storhandla, eller besöka affärscentrum som låg lite i utkanten av stan. Och till exempel ett ställe som Ikea besökte jag inte alls under dessa 2 år.

Men när jag återigen köpte bil så var det en grym frihetskänsla. Det går inte att komma ifrån. Dessutom inser jag ju att för en barn familj så betyder ju bilen mycket mer och det är svårt att vara utan den när man skall åka någonstans. Det är ju ofta en del man skall ha med sig då dessutom förutom barnen. Typ barnvagn, blöjor osv..

Lite ditten och datten en lördagsmorgon

Idag sov jag länge för en gång skull och vaknade upp och kände mig lite mosig. Dessutom har jag nån vakuum känsla i kroppen, svårt att förklara. Men det är i alla fall skönt att få vara ledig idag. Jag sitter här med mitt morgonkaffe har inga planer för dagen men jag ser ju att jag behöver ta tag i hemmet lite. Och naturligtvis tvätta! Det blir nog att göra lite av varje tror jag både idag och imorgon.

Det var som en arbetskompis på Facebook skrev som status där "jag sitter och väntar på frukost". Var ju bara tvungen att kommentera det med att skriva att det gör jag med. "Men den kommer ju fan aldrig". Frukosten är ju faktiskt något av dagens viktigaste mål, tyvärr är det ju återigen så att min matlust ger mig endast behov av väldigt små frukostar. Idag blev det ett hårdkokt ägg, en mugg blåbärssoppa och sedan över till morgonkaffet. Man behöver ju lite koffein så kroppen inser att den skall vakna.

Ikväll så får känslan bestämma vad som händer, kanske jag sticker iväg och träffar lite vänner eller också inte. Jag gör det som jag känner jag mår bäst av för stunden helt enkelt. Men jag ser att solen skiner idag så jag går nog ut och känner på det lite. Jag börjar också få lust att börja med mitt nya målningsprojekt. Jag vet att den skapande lusten det ger får mig att bli energisk.

Så gör vi helg

Ja idag har det återigen varit en dag i datavirusets hjulspår. Det finns massor kvar att göra för att allt skall bli återställt som det var innan så arbetet fortsätter nästa vecka antar jag. Jag har haft en bra dag igen och agerat genom egna initiativ. Jag gillar det, speciellt med min käre kollega eftersom vi funderar så bra ihop. Veckan har vart arbetsam samtidigt som den även vart kul... och grymt konstruktiv från vårt håll.

Så nu kommer då helgen, några dagars ledighet. Det känns ganska skönt faktiskt. Kanske det till och med kan blir lite gott väder..

Mitt i arbetsveckan

Idag har det återigen vart en dag full med jagande av datavirus. Men nu har det värsta verkat lägga sig och vi kan pusta ut lite. Så imorgon blir det troligen även annat jobb än dödande av virus. I övrigt har dagen vart kul och trivsam och därför har dagen dessutom gått snabbt.

Jag börjar få lust att göra något kul vilket är ett bra tecken för mig. Men exakt vad vet jag inte än. Men jag skall nog klura ut något. En kompis till mig går hemma arbetslös och kanske kan jag få med mig honom på något...

Jag var och pratade med min psykolog idag och han ger mig vinklar på min tillvaro som jag själv inte tänkt på. Jag tänkte jag skulle förvalta dom funderingarna och använda, ja eller i alla fall försöka använda dom i livet. Till stor del handlar det om det i livet som faktiskt är bra och försöka fokusera på det istället för det man tycker är mindre bra. Mmmm låter kanske enkelt, men jag tror nog kanske det inte är omöjligt att tillämpa.

Det är svårt tycker jag att förklara i ord när det gäller känslor och inre mående, att verkligen få den som lyssnar att förstå. Och ibland är det helt omöjligt att förklara det i ord. Det handlar om händelser och upplevelser som format en genom livet och så ett undermedvetet som agerar för sig själv. Kroppen fungerar ju så. Om man till exempel handlar i nöd, då kan ibland kroppen och dess tankar fungera automatiskt i ren självbevarelsedrift.

"Virus kriget" fortsätter!

Under hela natten tills idag hade vi tekniker som var på plats på sjukhuset och installerade om datorer på löpande band. Idag åkte även jag och kollegan upp och fortsatte där dom slutade tidigt imorse. Vi hade hur mycket som helst att göra men tog det hela med ro.Vi insåg ju att det inte fanns nån idé att stressa sig igenom allt jobb, resultatet av det skulle bara bli en massa backjobb.Imorgon fortsätter "kriget" mot detta datavirus som lyckats ta sig in på regionens datorer.

Imorgon skall jag även till mig psykolog och prata och det känns faktiskt väldigt bra. Idag har jag känt mig glad och positiv vilket är en stor vinst för mig. Trots mycket arbete så har vi inte stressat. Det är faktiskt så att jag genom åren lärt mig att inte stressa på grund av mycket arbete. Däremot kan jag bli irriterad över direkta felaktigheter, slarv osv... Men man alla är vi olika och det får man nog ta med i beräkningarna med antar jag.

Jag har ju som jag berättat innan i denna blogg ingen speciell matlust och idag hade vi knappt nån lunch alls. Jag tog en risifrutti på en bänk ute i det goa vädret. Kollegan var inte bättre hon, en kexchoklad ;). Men hon verkade må bra trots allt. Vissa, även jag själv vanligen, blir ju lättirriterade och tappar orken om man inte får mat om man är hungrig. Tills imorgon har jag lovat att göra sallad med brytbröd åt oss båda. Ja, kan ju lika hacka till två som till en, inget merjobb alls. Hoppas det är någorlunda väder så vi kan äta ute.

Återigen vill jag varna för MSN virus som sprider sig med rekordhastighet. Det sprider sig bland annat ett virus som automatiskt skickar cirka var femte minut ett meddelande till alla mina kontakter med en länk. Den som öppna denna länk får viruset i sin MSN, så är karusellen igång. Öppna aldrig en sådan länk!

Virus! Vilken dag!

Dagen började med att jag kände mig väldigt trött och seg. Men ändå kom jag till jobbet tidigt. Ganska omgående började allvaret där med en massa jobb. Lagom till lunch så kom det in ärenden om virusattacker på x antal datorer. Även om jag inte jobbade just med det området denna veckan så engagerade jag mig i det. Vi var nämligen kort om personal idag med till råga på allt. Det blev såpass mycket jobb så jag inte hade någon lunch, å andra sidan har jag verkligen inte haft någon matlust idag alls. Så under hela dagen så åt jag inte någonting, drack bara ett par koppar kaffe och jobbade. Nu under kvällen har jag ätit en smörgås, inte ens den smakade mig nått speciellt.

Under eftermiddagen åkte jag ut lite ensam för att avverka ytterligare några jobb. Det slutade med att det blev en lång dag för mig. Men det gör inget, bättre det än att jag går här hemma. Min son skulle egentligen kommit till mig idag men han valde att stanna hos sin mamma tyvärr, saknar honom. Jag fick dessutom frågan om jag ville jobba ikväll men det kände jag att det skulle faktiskt bli aningen mycket. Det kommer ju en dag imorgon med. Dessvärre tror jag inte den blir speciellt mycket lugnare.

Men det är väl kanske tjusningen med det jobbet man har. Man vet aldrig vad som inträffar under dagen. Jag har dessutom märkt att det florerar en hel del msn virus. Nått virus som skickar spam mail till folk om något program där man kan se om vilka som blockat en på msn. Min rekommendation är, öppna aldrig den länken som finns i det mailet. Tyvärr är det nog väldigt många som gör det för jag får ganska många mail om denna länk från personer på min msn lista.

Arkiv X Nörd

Vet inte om jag skrivit om det tidigare men jag tittar inte sepciellt mycket på TV. Ibland åker den på bara för "sällskaps skull" men jag sitter inte och tittar, men oftast är den faktiskt avstängd. Däremot gillar jag att titta på film, DVD film som jag ser när jag känner för det. Ofta så fastnar jag i nån DVD box jag köpt och ser nått eller några avsnitt när känslan faller på.

Jag har ganska många DVD filmer och boxar som jag sett genom tiderna här hemma. Prison Break var en sådan serie eller Mäklarnan mm. Men jag har många flera. Jag gillar filmer som berör men ibland vill jag titta på sådant som fåt mig att "glömma" verkligheten en stund Nu senast så köpte jag första säsongen av Arkiv X. Jag gillar ju övernaturligt och oförklarliga händelser så det passa mig mig perfekt. Jo jo, jag vet att serien har några år på nacken och att den gick ju på Tv osv. Men återigen, jag vill se när jag har lusten och inte när något TV bolag sänder avsnitten.

En fröjd med fungerande Bredband

Efter jag inte har skrivit på några dagar kanske det är dags tänkte jag. Det har väl inte hänt speciellt mycket. Veckan har gått till ända och det mesta har väl fungerat bra... Imorgon kommer nog min son hit och det ser jag naturligtvis fram emot. det var en stund sen han var här hos mig eftersom han har haft svårt att tackla att jag inte mått på topp. Tyvärr gör jag väl inte det nu heller men vem gör alltid det?

Jag har fått i ordning på mitt bredband här hemma och det är verkligen underbart. Vi här hemma slipper alla det gånger då vi tappade kontakten med nätet innan, vilket naturligtvis var väldigt irriterande. Dessutom är ju hastigheten som den skall nu och bara en sådan sak är ju himmelriket. I alla fall för mig och sonen som både dagligen använder oss av internet.

Jag märker att detta blir ett ganska ytligt inlägg men kanske denna blogg behöver sådana med. Positivt tänkande skrev jag om i förra inlägget och det är något som jag praktiserat denna veckan. Faktiskt med perioder av KBT tänk, dvs att göra tvärtemot vad man för stunden skulle vilja. Ja, ni som vet vad KBT innebär förstår vad jag menar. Jag misstänker att den kommande veckans prövningar tvingar mig till att göra på samma vis då. Men jag tar en dag i taget så får saker och ting bli som de blir. Både hemma och på jobbet.

Positivt tänkande eller?

Faktiskt har jag hittills i veckan inte åkt ut på ett enda jobb.Jag vet egentligen inte varför men det har bara inte blivit så. Jag har haft fullt upp i alla fall inne på "kontoret" och fått gjort en väldans massa. Då jag jobbat har det idag känts någorlunda men så nu när jag kommer hem, ensam. Så infinner sig någon dyster känsla blandad med längtan och sorgsenhet. Jodå, jag vet varför. Men jag vet inte riktigt hur jag skall bli av med den.

Idag hade vi teammöte på jobbet och jag var aktivt deltagande. Gillar att blanda allvar med humor för att lätta upp lite grann. Och jag tror jag stundtals lyckades med det samtidigt som det var högt i tak på snacket. Att samtidigt som man jobbar ha lite roligt med tycker jag är viktigt. Att kunna skämta och skoja med varandra men alltid med glimten i ögat. Det gäller förresten i nästan alla sammanhang för mig. Ja man är väl kanske en lite "knäppgök" ibland, men det bjuder jag på. Kan jag roa andra så dom blir glada känner jag mig glad med.

Men som sagt i skrivande stund känner jag mig lite dyster. Jag kan inte hjälpa det men delar av mitt liv kan jag inte styra utan det får väl ödet avgöra. Jag försöker köra lite hembestyr såsom tvättning bland annat. Imorgon skall jag i princip bara jobba halvdag men skall börja lite tidigare eftersom det sjabblats med lite installationer och leveranser ut till kund. Men det gör inget. Jag fixar det imorgon för att sedan stämpla ut strax efter lunch. Skall på veckans psykologbesök. Sedan är denna veckan snart till ända.

Men för mig spelar det kanske mindre roll... Usch, jag saknar lyckan! Ropar efter den med det ekar bara tomt tillbaka.Hur tänker man positivt kring en sådan sak? Som många säger, din tid kommer...  undrar när. Borde nog gå till "spåtanten" i alla fall.

Min Iphone är underbar!

Just nu surfar jag genom min Iphone efter jag står i väntan på att få ett nytt bredbands abonnemang. Idag har sommaren gjort entré för en dag här i Göteborg. Jag passade faktiskt på att flexa ut lite tidigare just för den sakens skull, att kunna få cykla hem i den värmande solen. Underbart härligt.

I övrigt tuffar livet på, jag jobbar och av någon anledning fick jag raggat upp en sur användare idag med (jobbar ju som datatekniker). Tja det hela slutade faktiskt med att hon slängde på luren rakt i örat på mig. Tror hon mådde dåligt över nått annat faktiskt.

Imorgon kommer min son till mig och det skall bli kul. Det var en stund sen han var här nu och vi saknar honom. Jag är så jätteglad över att det går så bra för honom i gymnasiet nu. Jag blir glad och lycklig när de jag älskar mår bra. Man får vara glad över det "lilla". Sen om det går upp och ner för mig själv så är det väl något jag får lära mig acceptera antar jag. Livet är ju sådant för alla!

Till och med mina älskade katter älskar dagen, att få ligga ute på min uteplats och gotta sig i solen. Undrar just om detta är den sista riktiga sommardagen. Å jag som har så många semester dagar kvar. Jag skall se om jag får spara de flesta av dom till nästa år. Vår och sommar är nämligen min favorit årstider. Och då är det ju aldrig fel att vara lite ledig emellanåt.